ALLMÄNT FÖRORD


Denna bok har sitt ursprung i en liten bok, ”Ljus, sanning och liv”, som skrevs i Caudillos militärfängelse i Ferrol, Galicien, Spanien, i slutet av 1978, under den tid då biskopsbytet i Rom ägde rum mellan Johannes Paulus I och Johannes Paulus II. Den som öppnade dörren till sin allvetande visdom för mig visste att den lilla boken skulle behöva vandra en smal och lång väg från okunnighet till kunskap om alla ting, tills den fick den form den har idag; en väg som ingen annan än dess författare skulle behöva vandra.
Dess författare, jag, Cristo Raúl, lämnade marinens kasern med den där ”lilla boken”, handskriven, som skulle ges mig att äta, och som jag åt. Den där ”lilla boken”, som smakade min själ sötare än alla denna världens rikedomar, skulle med tiden komma att smaka mig bitterare än det starkaste giftet.
Men det barn som lever av kärleken från den som har skapat det känner inte till sitt öde förrän när vindarna och stormarna tilltar, jorden knakar och murarna rasar, vattnet stiger och regnet slår hårt mot en byggnad som, trots sin yttre bräcklighet, grundades på klippa.
Glädjande mig därför över vetskapen att Gud inte överger sina barn, och eftersom segern hade utlovats mig, påbörjade jag min färd genom tiden, med förtroendet grundat på Ordet från den som skapade mig för att föra kunskapen om alla ting till nationerna, för att förkunna nattens slut och en ny dags födelse. Men hur kunde den varelsen veta att kunskapen om vetenskapen om gott och ont skulle få upplevas på egen hud! Orättvisa, passion, hat, förakt, fattigdom … är de inte en del av kunskapen om gott och ont?
Eftersom det är Gud som har styrt och styr mänsklighetens historia från dess fall till återupprättandet av sin skapelse, i enlighet med sitt beslut: ”Låt oss skapa människan till vår avbild och likhet”, det vill säga, som Guds barn är människan utsatt för en värld som är bunden av lagen om gott och ont, och även om hon är skapad till sin Skapares avbild, måste hon under sin uppväxt leva underkastad världens lag.
Denna bok innehåller kunskapen om alla ting, de i himlen, de i himlarna och de på jorden. Universums kung och herre är den som ger, och då han såg att hans verk var gott, är det han som sänder sin son, såsom han själv sändes av sin Fader.
Det förflutna, nuet och framtiden – här är de linjer längs vilka författaren, i intelligensens anda, till den gudomliga intelligensens avbild och likhet, rör sig genom de böcker som utgör detta verk.
Händelserna utspelade sig på följande sätt:
I
En dag vid den sista korsvägen mellan årtusenden anropade en 20-årig ung man Guds Son. Han klättrade upp på berget, lämnade världen och alla dess värderingar bakom sig och ställde sig inför Gud med ett hav av frågor som brände i hans inre. Den dagen tog Raúl språnget till andra sidan av tvivlet. Bortom tvivlet ställde sig Raúl inför sin Skapare.
För Raúl var tvivlets tid förbi. Gud existerar med samma säkerhet som solen och stjärnorna existerar. Så, genom att kasta bort bördan av experternas åsikter, besteg Raúl det berget och befriade sina tankar.
Och jag säger att det var många timmar som den unge mannen höjde sin röst mot himlen. Himlavalvet, solen, jorden och havet var vittnen till hans ord. Endast de vet med vilka ord Raúl åkallade sin Skapare.
Till slut, helt utmattad, föll Raúl till marken. På toppen av det berget låg han som död en stund.
När han reste sig återvände han hem och väntade på att det som står skrivet skulle gå i uppfyllelse: ”Den som ropar, för honom öppnas dörren.”
Och så blev det. Guds Son hörde honom och öppnade för honom. Då uppfylldes det som står skrivet i hans innersta: Ur den som tror skall en källa med levande vatten flöda.
Efter detta fortsatte Raúl sin väg, och under vandringen träffade han en mycket speciell person. Man kallade honom ”Profe”.
Som ung gav sig Profe iväg för att erövra Amerika. Efter flera decennier återvände han till sitt hemland full av ära, hedersdoktorat och allt sådant, frukten av hans arbete vid de latinamerikanska universiteten. Väl tillbaka i sin hembygd dröjde det inte länge innan El Profe upptäckte att man inte behöver resa så långt för att tjäna Gud; det räcker med att svänga runt hörnen, se sig omkring och upptäcka förlorade får överallt bland klipporna.
Rörd av dessa ungdomars öde – Gud vet av vem de dömts att dö under effekterna av giftet från de fyra förbannade bokstäverna: AIDS – öppnade Professorn ett stort hus i centrum av sin hemstad, Málaga, och ställde sina rum till förfogande för de ungdomar som, likt herrelösa hundar, svärmade på gatorna. I det huset träffades Professorn och Raúl.
Efter en tid återvände Raúl för att gå sin egen väg. Och hösten och vintern det året (1976) gick till ända . Under den följande våren möttes Profe och Raúl återigen i Madrid.
Anledningen till att Profe befann sig i Madrid var att man hade upptäckt en sjukdom i hans hjärna. Hans fiender hävdade att detta var Guds straff för att han hade slösat bort sin förmögenhet på dessa gatuhundar, de hopplösa spetälska. Operationen kostade visserligen en förmögenhet, som Profe inte hade eftersom han redan hade spenderat den på de där förlorade får, och nu gick den stackaren omkring och tiggde om hjälp.
Professorn vandrade runt i Madrid från dörr till dörr. När han åter träffade Raúl hade mannen redan tappat räkningen. Vännerna från de gamla glansdagarna! Saken var den att den mannen inte heller förtvivlade. Det han däremot kände var ensamhet.
”Och du då, Raúl? Säg det inte, du dök inte upp till din tid hos armén. Och nu ger du dig ut på äventyr, ena dagen här, nästa där.”
Han var fantastisk. Han var i femtioårsåldern. Medelhöjd, glatt ansikte, latinska drag. Underhållande samtalspartner. Han såg alltid leende ut, ”i motgångar: ett gott humör”, brukade han säga. Han rökte inte, drack inte. Han var inte gift. Hans livs stora passion, den enda han någonsin haft, var Kristus, och han bekände det som någon som är oerhört stolt över att inneha världens mest fantastiska skatt.
De följande veckorna flöt förbi i tidens ström. Professorn fortsatte sitt korsvägsgång från dörr till dörr. Under tiden fortsatte sjukdomen att sprida sig i hans hjärna. Och han bar sitt kors på sina axlar utan annan tröst än den han kunde finna i sällskapet med en ung pojke.
Raúl blev djupt berörd av den här mannens tragedi och storhet.
Många berättelser har gjort intryck på mig under mitt liv runt om i världen, men ingen har haft en så avgörande inverkan på mitt liv.
Och det som måste hända hände. En natt den sommaren, trött av att ha vandrat längs Madrids gator, återvände Raúl utmattad till det rum han delade med Professorn.
På himlavalvet strålade fullmånen i all sin prakt; dess ljusslöja slöt Madrid i sömn. Strax därefter väcktes Raúl av klagoljud. I tron att de kom från Profe, som var förlorad i sina drömmar, fortsatte Raúl att sova.
Till slut öppnade Raúl ögonen och såg Profe sitta på sängkanten, med blicken förlorad i oändligheten. En strimma blod rann längs hans haka. Professorn talade för sig själv.
Raúl lät mannen tala. Herregud! Den sorg som höll på att ta kål på professorn var varken hans sjukdom eller upptäckten att hans vänner struntade i hans problem. Den största sorgen i hans själ var att inte veta varför Gud hade övergivit honom.
”Är detta priset för ett liv i tjänst, Herre? Är detta min belöning?”, klagade i sin okunnighet denne doktor i teologi, som hade större teologisk kunskap än både den helige Augustinus och den helige Thomas tillsammans.

Sommaren 1977 kom, och jag, Raúl, flyttade till Ibiza. Allt i denna värld behöver inte handla om arbete, äventyr, misstag och framgångar. När Gud skapade himlen och jorden jämnade han ut berg och anlade gröna ängar vid vackra flodstränder, så att människan skulle kunna klä av sig och ägna sig åt konsten att leva livet.
På den tiden brukade Raúl ställa sig på klipporna på andra sidan murarna kring slottet på Ibiza och blicka ut över havet. Det var då som Guds Son, mitt i hans eftertankar och meditationer, sådde en underbar längtan i hans hjärta: att ha oändlig visdom för att förstå allt
Och precis som ett frö i god jord som växer till ett träd, bar den längtan frukt i min själ. Så en av dessa dagar reste jag mig upp, sträckte ut armarna och bad Guds Son om det jag mest av allt önskade mig i denna värld:
”Yahves Ande: Anden av gränslös visdom för att förstå allt”.

YAHVES ANDE
”Visdomens och intelligensens Ande, förståelsens och styrkans Ande, rådets och gudsfruktans Ande”

Be och tveka inte: gränslös intelligens i vår Skapares avbild och likhet. Be, så skall ni få oändlig intelligens för att nå fram till alla universums och den mänskliga naturens hemligheter. Detta är dagen för Guds barn, Kristi avkomma, frukten av hans äktenskap med Kyrkan. Detta är den dag som den helige Paulus skrev om:
”Jag är övertygad om att den nuvarande tidens lidanden inte är någonting jämfört med den härlighet som skall uppenbaras i oss; ty skapelsens ivriga väntan ser fram emot att Guds barn ska uppenbaras, ty skapelsen är underkastad förgängligheten, inte av egen vilja, utan på grund av den som har underkastat den, i hopp om att även den ska befrias från förgänglighetens slaveri för att få del av friheten i Guds barns härlighet.”
I Honom finns verkligen skatterna av alla vetenskaper, nuvarande och framtida. I Honom finns alla svar på alla sjukdomar och på alla problem som rör organisationen av nationernas fullkomlighet. I Honom finns alla universums och naturens hemligheter. Han är Sonen, och Han ställer Guds allvetande till förfogande för sina efterkommande, ty som Han själv så väl uttryckte: Allt som tillhör Fadern är mitt.
Därför höjde jag, Raúl, inspirerad av Guds Son, min röst till himlen:
”Gör ett verk som får världen att förundras och som, när den ser det, får den att tro att Du är Gud. Lyft mitt huvud över nationerna så att alla får se Din härlighet, härligheten hos Guds enfödde Son. Förhärliga Dig i Din skapelse. Du är Gud, Din är makten och härligheten. Du kan av en sten, formlös och utan skönhet, skapa ett verk värdigt din makt, vid vars skådande alla ska förundras och överlämna sig till lovsången till den som skapade ett sådant verk. Vad Vad är omöjligt för Gud? Lyft din skapelses huvud upp mot himlen, låt molnen skingras inför dess ögon, låt dess fötter vila på båda sidor om havet och låt dess röst höras i världens fyra hörn, och när nationerna ser ditt verk, må de säga: Vem är denne som från stoftet har upphöjts till himlen? Gör ett underverk, min Gud, så att alla som ser det må tro att Du är den som i Dina händer håller världens liv. Ta inte hänsyn till att jag bara är lera utan annat värde än det som Din andedräkt vill ge den. Kom ihåg Din skapelse, låt inte Din skapelse sjunka i vattnet och låt inte dess ljus släckas av mörkret. Din är makten, din är härligheten; därför åkallar jag dig, ty jag vet att såsom din Fader älskade världen, så älskar du den, och du kommer inte att tillåta att människan, som du gav liv genom din andedräkt, ska bli som stoft som vinden för bort till avgrunden.”

II
Med min tro på hans Ord, mitt förtroende för hans härlighet och utan tvivel om att det var han som sått för att skörda i mig, enligt vad som står skrivet: ”Vem är den som först ger för att sedan kräva tillbaka?”, fortsatte jag min väg i hopp om att få svar.
Och så blev det. Kort därefter lät Guds Son mig få veta sitt svar: ”Du skall veta allt, du skall förstå alla ting”, sade han till mig. Detta hände i hjärtat av Europa, i det land som kallas Belgien.
Jag hade bett och det hade öppnats för mig, jag hade bett och det hade givits mig. Med förtroendet för Guds Sons sanning fortsatte jag min väg.
Då steg en mycket stark vind upp. Hela skapelsen, i tjänst åt sin Skapare, grep tag i mitt hår, lyfte upp mig, och när jag öppnade ögonen befann jag mig under jorden. Nästa dag vaknade jag upp i mina föräldrars hus med min gamla bibel i händerna och en fråga i tankarna: hur skapade Gud ljuset, himlavalvet?; kort sagt: universum.
Under de följande veckorna försökte jag tyda Mose hieroglyf. Allt var förgäves. Hur mycket jag än vände och vred på texten kunde jag inte hitta nyckeln som skulle låta mig bryta sigillet, träda in och se vad som fanns på andra sidan dörren till ljuset i Första Moseboken. Men en dag, när jag återvände från det vackra Málaga till min hemby och beundrade hösthimlen genom bussfönstren, såg jag ljuset. Jag höll Davids nyckel i mina händer.
Jag sprang av bussen och öppnade dörren till vårt hus. Min mamma såg förväntansfullt på mig.
”Jag ska bli författare, mamma”, sa jag utan att tveka.
”Kom ihåg dina syskon när du blir berömd”, svarade hon.
Den där kvinnan kunde varken läsa eller skriva. Vilken kvinna! Hur stort är inte mysteriet med det mänskliga moderskapet! De vise sliter sitt hår i jakten på formeln för den industriella produktionen hos Einstein, Newton och deras kollegor, och så kommer naturen och skrattar åt vetenskapen genom att låta en analfabet skapa den filosofiska stenen. Således, överväldigad av det som min Gud just hade visat mig, tog jag papper och penna och började stamma fram de första orden av oändlig intelligens som fyller denna Skapelsen av universum enligt Första Moseboken. En introduktion till 2000-talets kosmologi.
De händelser som beskrivs i SKAPELSEN AV UNIVERSUM ENLIGT FÖRSTA MOSEBOKEN och som avser ”skapandet av ljuset” är följande:

Ett: Kontrollerad mångfaldigande av densiteten per astrofysisk kubiksenhet i jordens gravitationsfält. Ursprunget till denna kontrollerade mångfaldigande, sade jag, är det gudomliga väsenets natur.
Två: Vertikal acceleration av arbetsvarvningarna hos jordens geonukleära transformator. Därifrån härleddes jordklotets rotationsacceleration kring sin axel och den astrofysiska implosionen av kärnan, som utgjorde ursprunget till planetens värme.
Tre: En global termodynamisk uppvärmning av den geofysiska kroppen, som från manteln spred sig till ytan och ledde till smältningen av den primära jordskorpan.
Fyra: Smältningen av den primära jordskorpan under inverkan av smältningen av den yttre jordklotet och bildandet av den ursprungliga atmosfären.
Fem: När omvandlingen av det gravitationsdrivande bränslet till värme var avslutad återgick jorden till naturens händer, och dess nya förändringar anpassades till tröghetslagen.
Sex:
A. Avmattning av den geonukleära transformatorns arbetsvarvtal.
B. Minskning av planetens rotationshastighet.
C. Och sänkning av klotets temperatur.
Dessa var de tre första synliga effekterna. Dessa tre effekter gav upphov till en ny kedja av effekter. Den första av dessa nya effekter var avkylningen av jordklotets yttre yta, vilket ipso facto lade grunden till skapandet av den yttre geofysiska ringen, litosfären.
Sju: Vi kan också tala om stelning av den sekundära jordskorpan. Hur som helst, detta är redan en smaksak. När vi går djupare in på ämnet kommer vi att ha tid att skilja dem åt. För att gå lite längre in på ämnet kan vi säga att litosfären är för jordklotet vad den sekundära jordskorpan är för litosfären. Sammanfattningsvis är den sekundära jordskorpan det yttre skiktet av litosfären. Det var alltså den sekundära jordskorpan som var det första litosfäriska skiktet som stelnade.
Åtta: Den kontinuerliga sänkningen av den geofysiska temperaturen till dess tidigare utgångstillstånd, som den aldrig mer skulle nå, orsakade, som jag redan nämnt, stelnandet av den sekundära jordskorpan och bildandet av den litosfäriska ringen. Den geofysiska arkitekturen fortsatte att fullborda sin struktur med uppkomsten av den andra ringen, manteln, vars avkylning skulle stänga av den värmekälla som fram till dess hade försörjt den ursprungliga atmosfären för att bevara dess naturliga tillstånd.
Nio: Sublimering av atmosfären och skapandet av ismanteln som täckte planetens sfäriska form från nordpolen till sydpolen under den första dagens eftermiddag. Som jag nämnde tidigare är denna ismantel ljuset i den första dagens ord.
III
Vid 21 års ålder var jag överväldigad av beundran för Skaparen av Genesis hieroglyfen, vars sigill har förblivit ogenomträngligt för alla genier genom tiderna. Hans allvetande och hans frälsande visdom hade förfört mig, fängslat mig, förundrat mig. Och kort sagt, i det tillståndet av oändlig intellektuell upprymdhet befann jag mig när jag kallades in för att fullgöra mina militära plikter.
I november samma år gick jag in i flottan. Under den följande vintern, våren och sommaren visade Guds Son mig allt som rörde den gudomliga rätten, frälsningens rättvisa och frälsningens grunder. Kort sagt, den näring om vilken Han hade sagt: ”Jag har en näring som ni inte känner till.”
Nåväl, sommaren gick och hösten kom. En dag den hösten fördes jag till Caudillos militärfängelse i Ferrol, La Coruña, Galicien, för att avtjäna ett straff på två månader och en dag som straff för min tid som flykting.
När jag befann mig i cellen presenterade Sonen mig för Fadern, och denne visade mig vad han hade i sitt hjärta: hoppet om universell frälsning som han utformade i tidernas begynnelse.
I sanning, endast en människa syndade, och hennes synd, som var föremål för dominoeffekten, spred sig över hela jordens yta. Så när han upphöjde sin Son till den universella domstolens tron, förhärligade Han honom på nytt genom att ge honom alla befogenheter som ordförande i Högsta domstolen i sitt rike, bland vilka ingår rätten att utfärda frikännande för den anklagade, i detta fall ett universellt frikännande grundat på den försoningsrätt som Han själv erövrat för mänskligheten.
När Han nämligen erbjöd oss trons rättvisa, blev alla folk som föddes före Kristus berövade Hans nåd; och ändå överlämnades alla nationer till döden på grund av en enda människas synd. Eftersom vi levde i samma okunnighet som gjorde oss alla värdiga nåden, förblev våra förfäder, på grund av nödvändigheten av Kristi död, berövade frälsningen. Men Gud, i sin underbara rättvisa, upphöjde sin Son till ordförande i sitt rikes högsta domstol och gav honom oändlig och evig makt att avkunnade dom enligt ande och sanning.
Han kan anpassa sin slutliga dom till profetian som svar på vår ondska, eller till sin frids välgång som belöning för vår tro på att Han kan återföra alla själar till deras naturliga tillstånd av godhet.
Vår visdom ligger i att tro att människan aldrig skulle ha avvikit från sin Skapare om inte ormens förräderi hade kommit emellan Gud och människan.
Vår seger: att skriva ned vad vi tror på i den universella historiens sidor och genom våra handlingar ge substans åt försvarets argument.
I själva verket:
Det fanns försoning eftersom det fanns okunnighet; så om förbannelsen kom genom okunnigheten: genom just den okunnigheten, eftersom den fanns – och om den inte hade funnits skulle försoningen inte ha varit möjlig enligt lagen – ägde försoningen rum, inskriven i lagen om det sonande offret för synderna.
Nu riktade sig Mose lag mot individen, och i sin mest uttalade form på offret för det hebreiska och judiska folkets synder. Men eftersom hela världen har syndat och lever i synd på grund av Adams okunnighet – vars synd vi, hela mänsklighetens folk, får lida i våra kroppar – var denna lag en symbol och ett förbud om det försoningsoffer för alla världens synder som Gud förberedde. Svaret på frågan: ”Vilket Lamm kunde i Guds ögon vara värdigt nog att hela världens synder skulle tvättas bort i dess blod?”, och de frågor som härrör från detta, har utgjort en del av den heliga katolska kyrkans lära ända sedan apostlarnas tid.
Det viktiga för oss är att Gud tog vår sak som sin egen och tog ansvar för syndafallet, eftersom han – ”väl medveten om att den tjuren hade horn” – utsatte vår framtid och hela skapelsens framtid för friheten, vilket de helige Andens fiender utnyttjade genom att göra Adams okunnighet till en akilleshäl mot vilken de kunde kasta förräderiets spjut.
När han hade tagit vår sak på sig, uppstod det dilemma i vilket den Ondes lärjungar ville fånga Gud och, bland knutarna i detta omöjliga gordiska labyrint, beröva honom den Helige Ande, och därmed reducera gudomligheten till makt – en ny verklighet som skulle marginalisera sanningen, rättvisan och freden i kosmos struktur. det dilemmat handlade om hur man skulle skilja Gud från den Helige Anden.
Det var ju helt naturligt! Det var just denna egenskap hos det gudomliga väsenet som motsatte sig ett sådant språng att det, genom att lämna sanningen som rättvisans rot bakom sig, skulle placera skapelsens framtid på ett evigt slagfält, vars slutgiltiga utgång skulle bli den absoluta förstörelsen av varje varelse. Och därför vägrade Gud kategoriskt att gå med på att förvandla sitt rike till ett Olympos med gudar som alla befann sig bortom gott och ont.
Dödens och hennes furstes strategi inriktade då sin list på att få Guds Son att smaka på frukten från kunskapens träd om gott och ont, det vill säga kriget. Den ondes list skulle nå sin höjdpunkt genom att förföra den Ende som kunde få Gud att göra ett undantag i lagens bokstav och ta med gudarna – det vill säga hela Guds hus – i sitt Olympen.
Vad skulle hända om Guds Son fann tillfredsställelse i kriget? Hur kunde Gud veta om hans enfödde Son tyckte om kunskapen om gott och ont eller inte, om han ännu inte hade smakat på dess frukt? Inför ett förmodat ödesavgörande val av Guds Son till förmån för Djävulens lära… skulle inte den Helige Ande förlora striden?
När Gud upptäckte förräderiet och stod inför fullbordade fakta, såg Gud för första gången ansiktet på sin sanna fiende, Döden. Och synen blev kosmisk. Det var hela skapelsen som hotades av den oskapade kraften, mot vilken Gud reste sig med sin kosmologiska modell – ett nytt universum där livet har sitt ursprung i Gud, ärver sin odödlighet och blir ett träd vars grenar med sin frukt täcker världarna, evigheten och oändligheten.
Det var tiden för det slutliga slaget i det krig som Gud förklarade mot Döden när livet genom hans vilja blev odödligt! Om Gud fram till dess inte hade sett sin skapelses sanna fiende ansikte mot ansikte, så öppnade han ögonen och såg sin fiendes ansikte när galenskapen i Eden fullbordades.
Från det ögonblicket hängde allt i balans.
IV
Vid den tiden dog en biskop i Rom. En annan efterträdde honom. Och 33 dagar senare dog hans efterträdare. Den avlidne efterträddes av Johannes Paulus II.
Vid samma tidpunkt uppenbarade Guds Son för mig sin Faders nuvarande vilja:
”Detta är Guds nuvarande vilja”, sade han till mig, ”må alla kyrkor förenas till en enda och unik kyrka”.
Därefter undervisade Guds Son mig om den deltagande andens natur i Ordet, i vilken alla Guds barn växer. Ty eftersom handlingen tillhör Gud och Han ger utrymme åt sina barn, förser Han sina skapelser med alla nödvändiga medel för deras förverkligande. Därav följer att lydnad är principen för det övernaturliga tillväxten av Hans rike.
VATIKANSKA KONCILET I DET 21:A ÅRHUNDRADET
DET UNIVERSELLA KONCILET FÖR TILLBEDJAN AV GUDENS SON
JESUS KRISTUS,
Evig universell kung

Den permanenta universella biskopskongregationen från alla nationer kommer, i enlighet med den proklamation som kommer att ske i himlen, att utropa Guds enfödde och förstfödde Son, Jesus Kristus, till ”Evig universell kung”, kommer att proklamera Jesu Kristi kröning över alla nationer i Guds rike på jorden och uppmana de kungahus som sedan urminnes tider utövat kunglig makt över de kristna nationerna att lägga sina kronor och spira vid Herrens fötter; genom lydnad skall de befrias från brottet mot den universelle kungens krona som tynger deras hus, och fritt övergå till ett kristet privatliv som medborgare i Guds rike.
Proklamationen, liksom tillbedjan, kommer att genomföras av folket i sin helhet, i provinshuvudstäderna i de kristna nationerna, med sina biskopar, präster och pastorer i spetsen, medan folket högt proklamerar sin ställning som medborgare i Guds rike, underkastade lydnad till den evige kungen, Jesus Kristus.
De kungahus som utövar makt över de kristna nationerna, och som vägrar att lägga sina kronor och spira vid Guds tron, kommer att förklaras i uppror mot Guds rike; deras medlemmar kommer att förklaras uteslutna ur kyrkan och deras tillträde till Herrens egendom kommer att förbjudas i alla avseenden.
De kristna regeringarna kommer att förklara monarkierna avskaffade; om regeringarna över de kristna nationerna reser sig i uppror mot kungen, och tjänar den upproriske kungen som vänder sig mot Gud, skall det kristna folkets arméer resa sig för att avsätta de upproriska, lägga krona och spira vid Herrens fötter och proklamera nationens eviga trohet mot Guds rike, samtidigt som de utplånar de upproriska symbolerna från sina flaggor och införlivar segertecknet, uppståndelsekorset.
Hela den kristna världen kommer att utfärda en universell proklamation på en bestämd dag, så att dess röst må ljuda i samklang över hela jorden och upptas i himlen för att den universelle domarens barmhärtighet må komma över jordens nationer på den yttersta domens dag.
När det universella konciliet avslutas och den kristna enheten återupprättats, på en dag som fastställts av biskopskongregationen, kommer de kristna nationernas samlade skara att samlas kring sina biskopar, i sina städer, för att högt förkunna sin konung och herre, Jesus Kristus, i all hans härlighet.

KYRKANS EVIGA KONSTITUTION

Man kan aldrig nog betona nödvändigheten av Kristi död, Guds Lamm, i vars blod SONEN inför hela skapelsen förklarade FADERNS oskuld i skapandet av Adams fall.

Redan dagen efter sökte människor från alla nationer och tider svaret på den mest avgörande livsfrågan som någonsin ställts: VARFÖR?

I vår tid har lögnens barn kommit och hävdat att Gud Fadern var den intellektuella upphovsmannen till vår världs fall i helvetet, och av den anledningen: att MORD, FOLKMORD, BROTT och KRIG, i alla dess former, vare sig civila eller religiösa, är en gudomlig handling som är särskilt förutbestämd för hans utvalda till paradiset.

Satans söner, den ondskefulla ormen som bedrog människornas kung: den Adam vars huvud Gud förhärligade genom att upphöja honom till Guds barns hus; sådana dödens apostlar knäböjde inför lögnens furste i utbyte mot alla världens riken. Och Satan byggde ett imperium åt sin son, den luthersko-kalvinistiske Antikrist.

Sådan var den budskap som Satans tjänare förkunnade: De anklagade GUD FADERN för att vara ett monster som livnär sig på nationernas blod och tillagar deras kött i krigets eldar.

Guds enfödde Son kom och svor vid sin eviga härlighet att hans Fader, YAHWEH, skaparen av allt, inte skapade döden, inte förutbestämde människan till krig, och aldrig ville att hans skapelse skulle bevittna den orena och helvetiska skräcken som frukten från kunskapens träd om gott och ont låter regna över hela världen, som lever i skuggan av mörkret som sträcker ut sina grenar över alla nationer som söker skydd runt dess stam.

GUD ÄR KÄRLEK!, och FADERLIG KÄRLEK, den största och eviga kärlek som finns. Endast ett av Satans barn kan peka ut GUD FADERN som den intellektuella upphovsmannen till vårt folks fall, mänskligheten, i dödens klor.

HERREN YAHVES, GUD FADERs, oskuld bekräftades av JESUS med hans blod. En gudomlig bekännelse som den Helige Ande, som steg ner från himlen i form av eldtungor och blev kött i Kristi bröders hus, beseglade med sitt eget blod. DE uppförde ett hus åt HERREN JESU BRUD, ett levande tempel som genom tiderna, bland människorna, och i evighet i paradiset i Guds rike, kommer att förkunna den eviga katolska sanningen enligt Jesus Kristus:

Artikel A

Guds oskuld och frihet är icke-förhandlingsbara, oförgängliga och omutbara. I dem har vi, alla hans barn, tjänare och skapelsens alla folk, vår glädje, vår fred och vårt eviga liv.

Gud är helig, välsignad vare hans ande. Ni som älskar sanningen, rättvisan och freden, välsigna hans Helige Ande, som inte gör skillnad på människor och som har gjort jämlikheten i broderskapet mellan alla folk i hans rike till morgonstjärnan.

GUD FADERs förenande vilja är GUD SONs vilja. De som bröt den universella enheten i den Helige Ande, som lever i kyrkorna, kommer i lydnaden mot den gudomliga enande viljan att finna den barmhärtighet som de kommer att berövas som förblir i splittringen och därmed blir Satans tjänare och tillsammans med sin herre kastas ner i avgrunden, höljd av mörkret.

Artikel B

Målet med de ”upproriska änglarnas” uppror bestod i att upprätta en skiljemur mellan JAVE GUD och hans SON JESUS, och därigenom väcka Sonens förakt mot sin Faders Helige Ande, något som den onda generationen av upproriska barn, med Satan i spetsen, hoppades kunna uppnå för att omvända honom till helvetets religion genom kunskapen om vetenskapen om gott och ont, vars frukt är krig.

Djävulens krav – immunitet mot rättvisan för Guds barns hus – var ursprunget till det krig som gjorde jorden till slagfältet för den slutliga striden mellan Gud och döden.

Krigare, Guds barn, välsigna er Kung! Er Kung gav inte efter för frestelsen, han älskade Gud och tillbad honom för att han är ”den som är”: den Helige Ande, i vars liv vi alla skapade har vårt skydd, vår fästning, vår beskyddare, kärlekens källa, utan vars flod Livets träd torkar ut och förgås under elden från helvetets stränga plågor från sådana demoner!

JESUS KRISTUS är er kungs namn. Välsigna hans namn, jordens nationer.

Artikel C

Adams fall öppnade ögonen för YAHWEH, GUD FADERN, som ansikte mot ansikte såg sin sanna fiende, DÖDEN.

Evigheten och det oändliga hade väntat på denna slutliga strid.

Eftersom varelsens krigsförklaring mot sin Skapare var en handling av fullkomlig galenskap, kunde Gud inte längre förbli förblindad av kärleken till sina barn, och i förräderiet – spjutet som trängt in i Hans fadershjärta – såg YAHWEH GUD den kraft som rörde ormens arm. Detta var hans krig, Oändligheten och Evigheten hade rest sig mot det Helvete som Döden föreslog som skapelsemodell, och kallade Gud och Hans visdom till sin sida.

YAVÉ GUD FADERN, som blev ett med Oändligheten och Evigheten, godtog den apokalyptiska krigsförklaringen mot Helvetets krafter. DÖDEN skulle utrotas ur Skapelsens kropp och kastas ner i avgrunden, höljd av mörkret.

Välsignad vare YAVÉ, vår Fader. Krigare, Guds barn, höj rösten tillsammans med mig, prisad vare Hans namn från jordens ena ände till den andra, ropa tillsammans med mig Hans namn: YAVÉ, GUD FADER!

Artikel D

Gud har befriat alla nationer från den lydnad som de var skyldiga sina ledare och har lagt alla folk i alla nationers lydnad till fötterna på den Kung som han har gett till sitt rike: sin förstfödde Son, GUD, DEN ENBORNE SONEN JESUS KRISTUS.

Varje människa som lägger sin lydnad och sitt liv till fötterna hos någon annan än kungen och herren JESUS KRISTUS begår ett uppror mot YAHWEH, GUD FADERN. All härlighet och all ära tillhör Herren av oändligheten och evigheten, och Skaparen av det nya kosmos, vilar i HANS SON JESUS KRISTUS. De som vägrar att leva i denna härlighet hos den EVIGE UNIVERSELLE KUNGEN och överlämnar sin lydnad och sitt liv till en människa, en stat eller en institution – sekulär eller världslig – begår ett brott mot sin själ och sin Skapare.

Hela YAVÉ GUDs skapelse lever i KUNGEN JESUS KRISTUS; till KUNGEN och endast till den GUDOMLIGA KUNGEN hör själens lydnad från alla kyrkor och alla medborgare i GUDs rike.

Den som utropar sig till kyrkans överhuvud utropar sig till Satan, blir hans son och är en antikrist.

Det folk som lever under en Antikrist, som är överhuvud för sin nations kyrka, lever under den dom mot Satan som YAVÉ GUD undertecknade innan han överlämnade all makt över den yttersta domen till sin Son. De som stannar kvar i denna kyrka utsätter sig för den andra döden. Folket och tjänarna i denna upproriska kyrka måste, om de vill leva, lämna denna upproriska kyrka och förena sig med MODERKYRKAN, KRISTUS BRUD, den KATOLSKA KYRKAN, grundad av GUD, FADERN OCH SONEN, och uppbyggd av de TOLV APOSTLARNA.

Artikel E

Herren Jesus är kyrkans enda huvud, både synligt och osynligt. Varje person, präst eller biskop, som utropar sig till kyrkans universella huvud, begår ett uppror mot YAHWEH, GUD FADERN. Var och en som utropar sig till kyrkans överhuvud bland nationerna utropar sig till Antikrist och för krig mot JESUS KRISTUS: av YAHWEH, GUD FADERN, upphöjd till det eviga universella påvedömet.

Vare sig det är en patriark, biskop eller pastor – varje tjänare som underkuvar den gudomliga lydnaden som tillkommer Herren och Kungen J ESUKRISTUS, underordnar den personliga eller andras intressen: reser sig mot den gudomliga visdomen: Alla skall lägga denna gudomliga lydnad vid Herrens JESU fötter; GUD, DEN ENBORNE SONEN, SANN GUD AV SANN GUD, FÖDD UR DEN OSKAPADE NATUREN HOS YAVÉ, GUD FADERN.

All ära och all härlighet hos GUD FADERN lever i GUD SONEN: av avund mot denna härlighet reste sig en generation av Guds barn, inte från denna skapelse, frambringade av Visdomen i den nya skapelsens natur, i uppror, öppnade paradisets port för döden och spred krigens helvete i himlen.

Gud har gjort sin Son till den oövervinnliga och oförstörbara porten, inför vilken döden saknar makt. Till Honom, och endast till Honom, KUNGEN, GUDEN OCH HERREN JESUS KRISTUS, tillhör den lydnad som hela skapelsen är skyldig GUD, SKAPAREN. De som kräver denna lydnad för sitt patriarkat, biskopsämbete eller pastorala uppdrag förkastar ÄRAN TILL GUDENS ENBORNE SON. Alla människor kommer att resa sig mot en sådan handling av avund mot Guds förstfödde Sons ära, ty i sanningen om detta förstfödslorätt finner vi alla skapade varelser sanningen om vårt barnaskap.

Artikel F

Tjänarna lever av sin Herres hand. Varje person som träder in i Kristi tjänst som präst skall sälja sina ägodelar och fördela dem bland de fattiga. Den präst som använder den rikedom som kommer från sin Herre för att berika sig själv eller sin familj bryter avtalet med Gud och skall uteslutas ur kyrkan. Prästens rikedom är Kristus: hans oförgängliga, eviga, obefläckade härlighet, hans styrka och visdom, hans lycka och glädje.

Den som använder prästämbetet för att berika sig själv blir Satans tjänare. Han skall uteslutas ur Kristi hus.

KRISTUS är den prästliga förebilden, universell och evig, invigd bland nationerna av GUD för att i sitt RIKE hålla den Sanning levande som Evigheten och det Oändliga har förkunnat på jorden: SONEN är FADERNS Liv.

I denna SANNING ligger LIVET för hela Skapelsen.

Prästen är den levande inkarnationen av denna GUDOMLIGA SANNING. Skapad i människan till Kristi avbild och likhet är det katolska prästämbetet Kristus bland oss. Köttet kan inte dölja Anden. Välsignad är den präst i vilken denna avbild är folkets liv; hans härlighet är evig i Fadern och i Sonen.

Artikel G

Var och en som för evigt träder in i Herrens tjänst som präst tillhör Kristus med kropp och själ. De som är gifta ska förbli förenade i kropp med sin hustru, men makten till prästlig succession tillhör inte dem; den är Kristi makt i hans brud, den katolska kyrkan: som genom sina biskopar utser präster åt Gud till Kristi avbild.

Artikel H

Den katolska kyrkan är Kristi brud och lever av sin Herres hand. Hennes egendom är kyrkan. Den som påför kyrkan, Guds hus på jorden, skatter begår ett brott av uppror mot Gud.

All egendom utom templet och prästens bostad som återfinns hos prästen härrör från ett brott mot Herren; prästen skall välja mellan att lämna kyrkan eller att överlämna den egendom som tillhör honom i människornas händer.

Artikel I

Den präst som är Kristi levande avbild bland människorna och som befinns ha begått ett brott mot mänskliga lagar skall uteslutas ur kyrkan och överlämnas till människornas rättvisa bland dem bland vilka han vanärat Herrens obefläckade härlighet; om brottet riktar sig mot himmelens lagar skall han utan möjlighet till överklagande uteslutas ur kyrkans gemenskap.

Artikel J

Varje präst som smörjer någon människa till kung över de kristna begår uppror mot Gud; han skall uteslutas ur kyrkan, och hans handling skall förklaras vara ett resultat av sinnesförvirring.

Artikel K

Varje präst som tvingar folket att avlägga en lydnadsed till någon människa begår uppror mot Gud; han skall uteslutas ur kyrkan.

Artikel L

Varje kristen som svär lydnad till någon människa förnekar Gud.

Artikel M

Den präst som är Kristi avbild och som rör vid dödens svärd skall uteslutas ur kyrkan. Allt liv tillhör Gud, hans Herre, och han kommer att kräva räkenskap för varje droppe blod som utgjuts, vare sig det är av en son eller en tjänare.

Artikel N

Den präst eller pastor som ställer villkor för sin Herre för att utföra Hans vilja skall uteslutas ur kyrkan; han har brutit sitt avtal med Gud.

Artikel O

Kyrkan är Kristi kropp; den som motsätter sig hans vilja och hindrar sin Herre från att handla fritt förklarar sig i uppror mot Gud.

Artikel P

HERREN JESUS är huvudet för alla kyrkor och den universelle ledaren för alla präster och herdar i sin Faders hjordar; den herde eller präst som inte svarar på hans kallelse bryter sitt avtal med Herren.

Artikel Q

Kyrkorna ska sälja alla sina tillgångar och ge pengarna till de fattiga. Kristus är deras eviga tillgång, deras oförgängliga rikedom. Den kyrka som inte gör detta begår ett brott av uppror mot Gud. Templet är prästens hus och egendom bland människorna.

Artikel R

Kyrkorna skall lägga alla sina teser, sina förslag och sina meningsskiljaktigheter vid sin Herres fötter och förhärliga sin Herre inför alla nationer genom att göra hans vilja.

Artikel S

Den katolska kyrkan är Kristi brud och moder till hans avkomma, hon är stammen på det träd vars grenar är kyrkorna, medlemmarna i Kristi kropp, utan vilka Kristus varken kan vandra eller handla och ligger utsträckt på marken som en död. Varje präst eller prästgrupp eller pastorernas gemenskap som ställer sig mellan stammen och grenarna förklarar sig i uppror mot Gud.

Artikel T

Varje präst eller pastor i Kristi tjänst arbetar för Herren och är endast skyldig Honom lydnad. Till Honom måste man därför vända sig för att få veta vad Hans nuvarande vilja är.

Artikel U

Varje kyrka som gör sig till kropp åt ett mänskligt huvud tillhör detta huvud och tillhör inte Kristus. De kristna är befriade från varje ed som de tvingats avlägga inför denna kyrka som gjort uppror mot himlens och jordens Konung.

Artikel V

De kristna – Guds folk, tjänare och barn – har ingen annan evig domare, universell påve, evig lärare, gudomlig frälsare, kung och herre än Jesus Kristus.

Artikel W

Prästen är Kristi levande avbild bland människor och nationer. Prästämbetet tillhör mannen genom gudomlig förordning och beslut; kvinnan har varken del eller inflytande vid altaret; och biskopen lever i Kristi avbild och likhet.

Artikel X

De kristna har ingen annan Gud än Jahve, Fadern till Jesus Kristus.

Artikel Y

Vi alla kristna är Guds barn, Fadern till Jesus Kristus.

Artikel Z

Vi kommer alla att mötas i paradiset.

V
När Guds Son hade avslutat sitt besök sade han till mig: ”JAG ÄR SVARET”.
Jag mindes: ”Låt oss skapa människan till vår avbild och likhet.” Skapade för att vara en levande återspegling av hans Själ i oss; den som vill ta emot Intelligens och Visdom till hans avbild och likhet, vara hans Svar bland människorna, må närma sig Honom och be Honom, precis som HAN har allt i sin Fader, så har vi allt i Honom, och ingen tar emot något från Gud om inte Sonen ger det; Han är Porten som leder till Gud, och ingen närmar sig Gud om det inte är genom Guds Sons vilja och nåd: Jesus Kristus, den universelle Kungen och den Allsmäktige Herren, som Gud i evighet har gett till sitt rike och sin skapelse.
Vad gäller mitt ord: den som vill veta om mitt ord kommer från Honom eller om jag talar av mig själv, må vända sig till Honom och fråga Honom; Han svarar genom mitt liv, ty jag är Hans skapelse.
VI
Det hände då att, allteftersom julen 1978 närmade sig, en fråga ta plats i min ande; och i takt med att den tog allt mer plats tog den också över mina nätter, till den grad att jag inte ens vågade blunda.
Den fråga som hade rotat sig i mitt väsen hade sin grund i det hopp om universell frälsning som Gud och hans Son hade visat mig: Vad var jag beredd att ge för denna universella förlåtelse?
Min själ!! Det var mitt svar.
Men det är en sak att säga, och en annan att göra. Vad är en kärlek utan handlingar? Att avhoppet skulle bli prövningen av denna kärlek – då så. Att ett tjockt mörker väntade på andra sidan – det också. Beslutet var mitt. När beslutet var fattat, gick jag genom den dörren.
Jag stannade till i Madrid med den där lilla boken, ”Ljus, sanning och liv”, som jag skrivit för hand under de där två månaderna och en dag; jag gick in på förlaget Editorial Cristiana. Och genom samma dörr som jag gick in, gick jag ut.
Från Madrid begav jag mig till Zaragoza. Jag togs emot av en vän i hans hem; varken han eller hans familj kände till min militära status, men de var förtjusta över att ha mig hos sig den julen, och jag brukade sitta och meditera på Plaza del Pilar. De händelser jag upplevt under det senaste året hade gett mitt väsen en ny mening. Vad skulle jag göra nu, vart skulle jag ta vägen?
Under dessa dagar av djup existentiell meditation blev min glädje oändlig när Gud gav mig en ”liten sten med ett namn inristat som endast den som tar emot den känner till”. Den var till mig. Den var min. Jag läste: ”Cristo Raúl”.
VII
MORGONSTJÄRNANS INTELLEKTUELLA REVOLUTION
Så, efter att ha hoppat från Zaragoza till Paris och från Paris till Madrid under åren 1979 och 1980, var jag redan på väg att återvända till Paris när ”min Fader som är i himlen” hindrade mig. En av Guds döttrar, vid namn Ana, hade angripits av Döden; Döden var redan på väg att ta henne ifrån mig och därmed utplåna det Svar som hon bar med sig, nämligen att Gud har gett sin välsignelse till en allvetande världsrevolution, som genom att beröra alla grenar på kunskapens träd ska få Samhället av Nationernas Fullkomlighet att ta språnget från en modell grundad i antiken och upptagen av moderniteten, till ett samhälle grundat på de eviga och orubbliga principerna på vilka Gud har upprättat sitt rike.
Cristo Raúl räckte Ana sin hand, befriade henne ur dödens grepp, och likt duvan som genomborrats av en fiendes pil, dödligt sårad men inte död, när hon väl är helad från sitt sår, breder ut sina vingar och återvänder i frihet till himlen, så fortsatte Ana sin väg fram till den stund då Guds vilja skulle fylla jorden och, genom att kalla sina barn till den sista striden, återförena dem. Här är alltså några av de saker som kommer att ske under de kommande åren.

Förening av alla kristna kyrkor kring den katolska stammen;
Upplösningen av Ryska federationen och Moskvas omvändelse;
Bryssels och Berlins fall;
Utrotningen av religionerna islam och hinduismen;
Tibets självständighet och uppdelningen av Kina och Indien i många stater med sina nationer;
Utrotningen av den vetenskapliga ateismen och revolutionen inom medicin och energivetenskap;
FN:s säkerhetsstyrkas fall och inrättandet av ”Nationernas fullkomlighetsträd” med universell jurisdiktion mot krig och diktaturer;
Avskaffande av alla kungahus, europeiska, afrikanska och asiatiska;
Inrättandet av gemenskapen av latinamerikanska stater och uppdelningen av Brasilien i olika stater med sina respektive nationer;
Inrättandet av en världsomspännande rätts- och poliskår för bekämpning av brottslighet och internationella kriminella organisationer;
Världsomspännande jordbruksrevolution: Utrotning av tobaks-, kokain- och marijuanaväxter; kontroll av kaffe-, vin- och vallmo-växter;
Återbeskogning av planeten;
Kommunismens slut, i alla dess politiska och ideologiska former;
Israels anslutning till den militära alliansen mellan alla kristna nationer;
Förenta staternas anslutning till Internationella brottmålsdomstolen;
Avveckling av de energikällor som skadar planeten: olja, kol och gas;
Utveckling av staterna mot förvaltningar som är skyldiga att uppfylla familjens rättigheter;
Övergång från kontanter och sedlar till digitala pengar och att deras omsättning ska regleras av rättsväsendet;
Fri tillgång för alla människor till universitetsutbildning och till medel för att utveckla sina kreativa förmågor;
Inrättandet av tre internationella afrikanska gemenskaper: Vita Afrika eller Södra Afrika; Svarta eller Mellan-Afrika samt Medelhavs-Afrika: fria från europeiska, asiatiska och amerikanska monopol och oligarkier.
Efter att ha genomlevt denna tvåårsperiod av vandring i mörkret, och medveten om att min stund fortfarande låg långt fram i tiden, skickade min Gud bort den kvinna som hade erbjudit mig sin hand för att ta mig till Paris.
VIII
Efter att ha stängt in mig bland böckerna under de följande tre åren gifte jag mig med en kvinna, som födde mig en son. Jag, Cristo Raúl, tog med mig kvinnan och barnet och flyttade till Kreta, där jag år 86, driven av Anden, kastade min gamla bibel i elden. Ur den elden visade Guds Son mig historien om icke-skapelsen, om det oändliga, om evigheten och om den Gud som från icke-skapelsens början utan början var kosmos metafysiska orsak, och som sedan, när han formades av Visdomen, enligt vad som står skrivet: ”Jag är Gud, jag ensam är skapad, och efter mig kommer det inte att finnas någon annan”, blev den fysiska orsaken till det nya kosmos: dess skapelse.
”Skriv ner allt som visas för dig”, sade min Fader i himlen till mig. Jag, Cristo Raúl, gjorde så.
När jag återvände till mina föräldrars hem lämnade jag kvinnan och hennes son hos dem; jag begav mig till Paris, från Paris till London, från London till Jerusalem och från Jerusalem till Madrid. Här sade himmelens konung till mig: ”Skicka kvinnan och hennes son till hennes föräldrars hem, ty hennes hem kommer inte att ha någon del i ditt hem.” Jag, Cristo Raúl, gjorde så.
Jag återvände till London och bosatte mig i Finsbury Park, där jag fick besök av Kristi Moder, som öppnade mina ögon för vad hennes hjärta rymde: ”Marias hjärta”.
Efter att ha skrivit ner allt som Jesu Kristi Moder bevarade i sitt hjärta från dagen för hennes himmelsfärd, och knappt hade jag hunnit njuta av segern förrän döden härjade i mina föräldrars hus. Jag stannade kvar i Madrid; eftersom det inte var bra att jag var ensam gav Gud mig en partner, som blev gravid med en dotter, men Gud sade till mig: ”Lämna hennes hus, ty ditt hus skall inte räknas till henne.” Så gjorde jag.
IX
Vinden tog fart och jag korsade havet; jag stannade en månad i Mexiko och nio månader i USA. Vid min återkomst, efter att den man som förde mig till världen hade avlidit, återvände jag till Kreta, där jag stannade ett år. När detta år hade gått tog vinden åter fart, och förde mig från Aten till Wien, Prag, Budapest, Bratislava, Berlin, Köpenhamn, Stockholm, Helsingfors, Oslo och Rom, där jag firade tvåtusenårsjubileet av Kristi födelse. Men min tid, även om den närmade sig, hade ännu inte kommit.
När den nya dagen grydde återvände jag till det hus där jag föddes och satte igång med arbetet. Medan jag höll på med detta trädde en kvinna in i mitt liv, och när Gud sade till mig: ”Genom henne skall ditt hus räknas”, tog jag henne med mig till Berlin. Men kvinnan frestades av Djävulen och lät sig förföras. I syfte att förstöra mig och begrava denna gudomliga historia i tidens stoft, använde Djävulen kvinnan för att injicera i min själ giftet av ett hat som krävde blod. Men Gud sade till mig: ”Du skall inte utgjuta blod; men om hon rör vid ditt, skall du vara fri från hennes blod.” Jag lydde. Jag tog farväl av kvinnan och sände henne med hennes barn till hennes föräldrars hus.
X
Jag låg på marken i tre och en halv tid. När jag återhämtade mig såg jag Himmelens Konung framför Guds barns hus, Herrens och Sions hus, som kom för att erövra hela mänsklighetens nationer för Guds rike, och han vände sig till mig och sade: ”Stå upp, min son, och eftersom du inte har utgjutit dina fienders blod, skall jag utan blod befria världen, och dina barn skall inför nationerna vittna om att det är jag som har gjort detta: Det kommer att bli en världsrevolution, det kommer inte att bli något världskrig! Ta mod, min son, och stärk dig, ty din stund närmar sig.”
Jag reste mig och, fylld av Anden, utropade jag: ”Må världen vakna till sanningen.”
XI
Det var år 2014 när jag i en orättvis rättegång berövades allt jag älskade i denna värld; jag bad om rättvisa av Gud, min Frälsare, och han befriade mig från mörkret och förde mig tillbaka till mina föräldrars hem, där jag stärktes.
I början av våren 2016 följde jag min Kung till den plats där allt började, Galicien, Ferrol. Och när jag öppnade ögonen läste jag: ”Var ivrig och köp av mig guld som renats i elden, och skaffa dig nya kläder.” Förundrad över det jag läste insåg jag att Han redan kände till slutet innan Vägen började. Och inte bara från den dagen, utan redan från tidernas begynnelse kände Han till vilken väg Segraren, Hans son, skulle få vandra.
Jag samlade krafter och köpte det äkta guldet från Hans Ord. Och driven av Anden ropade jag till Gud: ”I Jesu Kristi namn: Må ingen plats finnas för Satan på jorden”.
Jag återvände sedan till Zaragoza, där mig hade utlovats segern, på Plaza del Pilar; ty i mig finns Visdomens Ande för att kalla alla Guds barn till den slutliga striden för friheten för hela mänsklighetens nationer, och så att Guds vilja må fullbordas på jorden såsom i himlen, så att den Onde, som inte finner någon plats i sin skapelse, kastas ner i helvetet som är berett för honom och hans bröder i avgrundens djup, täckt av mörker.
Vad gäller dem som i tjänst hos Djävulen försökte förgöra Segraren, så skall jag inte ställa mig mellan något väsen och Paradisets port, men mot den, den och de som ställer sig mellan människan och Gud skall jag resa mig med Segrarens härlighetens frihet, och där skall var och en dömas för sitt eget brott.

DET SLUTGILTIGA SLAGET

Alla Guds barn, ”inte av denna skapelse”, såg i sanning härligheten hos kungarnas Kung och herrarnas Herre i Guds paradis, härligheten hos Guds enfödde Son, ”oskapad, inte skapad, av samma natur som Fadern”, i enlighet med det dogm som uppenbarats för världen av Gud Fadern genom, i och av min heliga moder, den katolska kyrkan.
Således, när tvivlet om den gudomliga sanningen hos kungarnas Kung och herrarnas Herre i himmelriket hade skingrats – ett argument med vilket Döden, genom Satans mun, en av dessa barn ”som inte hör till denna skapelse”, satte paradiset i brand – kallade Gud alla sina barn att böja knä inför sin lag: ”Ät INTE, ty då skall ni dö” .
Åkallandet av Fadern inför Domaren kommer inte att möta något undantag hos Skaparen; det är Själen som andas Lagen, uppenbarad på jorden för att vara den eviga pelaren på vilken Guds rikes byggnad i himlen vilar, och vars blick var riktad mot Guds barn som satte Paradiset i brand med krigets helveteseld.
Gud Faderns förtroende för att den lydnad som kommer av kärlek skulle förstärkas av den som härrör från fruktan, överlämnade han människans utvecklingsprocess i händerna på sina barn, ”de uråldriga gudarna”, bland vilka, i egenskap av Guds son, även Satan själv räknades, som ”redan hade hotat” freden i himlen under skapelsens dagar, innan våra himlar och vår jord skapades.
Och ändå hängde den slutliga striden mellan Gud och döden fortfarande i luften.
Även om Döden gömde sig i väntan på ett bättre tillfälle att utdela sitt dödliga slag, och mänskligheten uppnådde odödlighet, skulle Döden förr eller senare åter utsträcka sin makt över skapelsen för att leda den till dess undergång.
Om Guds barn, medvetna om lagens natur, upphöjd till Ordets natur, skulle falla för frestelsen och, med stöd i Guds kärlek till sina barn, återigen åberopa Fadern som Skapare mot Domaren i Gud – detta återstod att se.
Faktum är att alla Guds barn måste säga sitt sista ord om den skapelsemodell som Döden och Gud, var och en, hade lagt fram på det oändligas och evighetens bord: Sanning, rättvisa och fred, eller lögn, korruption och krig.
Gud, som litade på fruktan för sitt Ord, lämnade mänsklighetens framtid i händerna på sina barn, de uråldriga gudarna. Ty ända sedan livets begynnelse på jorden hade Guds barn stigit ner från himlen till jorden och återvänt från jorden till himlen med all frihet i världen.
Tiden var kommen att lämna himlens krig bakom sig. Genom att förkunna sin lag, ”och lagen är Ordet, och Ordet är Gud”, lämnade Gud sina barn i frihet så att de, i fullhet av sina mentala och intellektuella förmågor, skulle ansluta sig till lagen eller resa sig mot den.
Och det hände vad Gud aldrig ville skulle hända, och den Skapande Visdomen visste att det skulle hända, men eftersom hennes Herres ögon inte var öppna för synen av hennes fiende , Döden, inte kunde hindra att det skulle ske.
De av Guds barn som tidigare hade förbundit sig att öppna portarna till Guds paradis för Helvetet, förbundit sig på nytt för att, med Människan som stridsyxa, förklara krig mot Lagens Helige Ande.
Människan, som hade skapats till Guds avbild och hade sitt eget Ord som lag, ”till Guds avbild och likhet”, okunnig om kunskapen om gott och ont – som hon kände till på samma sätt som man känner till en historia som andra har upplevt – men vars frukt, kriget, han aldrig hade ätit, åt utan att veta bättre av den förbjudna frukten: det heliga kriget.
Historiskt sett ser vi det slutliga resultatet av bildandet av mänsklighetens familjer till Guds barns avbild och likhet i skapandet av det första riket som världen kände till, det första människans rike, den bibliske Adam, den sumeriske Alulim ” över vars huvud kronan som kom ner från himlen sänkte sig”.
Således, när den neolitiska revolutionen som skapade de första mesopotamiska städerna väl var fullbordad, blev jordens folk närmande till Guds rike ett projekt att genomföra under århundradenas lopp under lagens herravälde, men förvrängningen av dessa Guds barn, som i fullt utnyttjande av sina intellektuella förmågor beslöt sig för, mot Guds Helige Ande, att legitimera kriget som ett privilegium för kungarna i sitt imperium: detta ledde dem till att bedra den Förste Människan genom att använda hennes kärlek till Ordet som ett spjut med vilket de genomborrade Guds sida.
Eftersom människan inte kände till lögnen kunde hon inte se i Satan, ”den gamle ormen”, annat än ordet från en Guds tjänare som talade i sin Herres namn. Och följaktligen reste sig den första människan i ett heligt krig mot alla släkter på jorden för att leda dem alla till Guds rike.
Ormens list kunde inte ha varit mer avskyvärd för Gud på grund av människans okunnighet om ondskan och den orsak som drev ”den gamle ormen” att använda henne som ett stridsvapen.
Det var inte människan, utan den Helige Andens lag som var fienden till den orm som Satan bär inom sig. Men även om hennes seger smakade som honung, avslöjade hennes överträdelse hennes galenskap: Vågar en enkel varelse utmana Skaparen av galaxernas fält till total krig? Hade inte den sataniska draken lyckats besegra Guds barn, varelser som de är, och vågade han nu förklara krig mot Gud själv, skaparen av gudarna? Vilken galenskap är detta!?
Det slutgiltiga slaget hade just utropats. Visdomen visste att den oändliga galenskapen hos hans upproriska barn inte kunde annat än att öppna ögonen på sin Herre. Så länge Döden inte avskildes från Livet skulle Skapelsen alltid befinna sig i krig. Döden, denna blinda kraft, som sedan evighetens början utan början verkat i komplementaritet med Livet, skulle fortsätta att låta sitt helvete regna över Paradiset.
Det hade den redan gjort två gånger, den gjorde det igen för tredje gången, och den skulle fortsätta att göra det tills den fann sin plats i Skapelsen.
Endast Gud kunde åstadkomma avskiljandet mellan livet och döden. Därför såg Visdomen, som kände sin Herre, den slutliga striden komma.
När kriget hade förklarats, människans fall ett fullbordat faktum, och hans upproriska barns vansinne framför hans ögon, öppnade Gud ögonen för sin sanna fiende: döden, och handlade därefter.
Om Gud, av kärlek till sin son Adam, som i sin okunnighet dragits in i överträdelsen, förlät Gud hans brott: upphöjandet av lagen till den gudomliga naturen skulle rasa samman, och hans rike skulle utsättas för sina barns passioner.
Människan hade ätit, och hennes rike, upprättat i ett heligt krig i Guds namn, tvingades lida det straff som brottet förtjänade.
Men eftersom människan var okunnig om den sanna orsaken till den manipulation hon utsattes för, och med tanke på att människan aldrig skulle ha syndat om hon hade känt till ”ormens” ondska, kunde Gud i sin rättvisa inte undgå att göra straffet förlåtbart.
Men även om straffet var knutet till försoning, måste detta straff fullgöras under sin tid.
Mänsklighetens tragedi var ett faktum.
Nu när försoningens historia är nedskriven, måste vi hålla oss till effekten av Guds syn på sin fiende, döden, och hur denna syn kom att påverka hela hans skapelse.
GUDENS SONS INKARNATION

Guds hat mot kunskapen om gott och ont är rotat i en evig erfarenhet. Även om hans hus har känt till dess frukt – kriget – är det ett faktum att hans hus inte hade känt till effekterna av kunskapen om gott och ont förrän det upplevde detta hat, som Gud upplevde i sin ungdom, ett hat rotat i en gränslös, instinktiv avsky mot lögnen, korruptionen och makten för maktens skull, vars horisont är kriget …
Hela hans skapelse var tvungen att uppleva detta hat, uppleva denna avsky, tränga in i hans väsen och känna det helvete som han upplevde och som – eftersom han inte önskar det för någon, och inte heller vill uppleva det själv igen – hans skapelse måste känna till.
Och om så gäller för hans skapelse, i ännu högre grad för hans enfödde Son.
Ty det ess som ”den sataniska ormen” hade i bakfickan var att fresta själva Guds enfödde och förstfödde Son med frukten av kunskapen om gott och ont, och genom att vinna honom för sin sak, genom att väcka en passion för krig i honom, av kärlek till Sonen tvinga Fadern att välsigna omvandlingen av sitt rike till en gudarnas hov bortom gott och ont.
Om Guds Son anslöt sig till de ”upproriska gudarna”, vad skulle då hans Fader göra?
Dödens mål var, i slutändan, Sonen.
Men om Gud hade öppnat sin fiendes ögon, skulle även hans Son behöva öppna sina.
Adams världs fall var en oåterkallelig händelse på grund av Ordets gudomlighet, och eftersom förlossningen är den naturliga följden av människans okunnighet skulle själva nödvändigheten att öppna sitt hjärta för hela sitt hus leda Guds Son att se sin fiende, och, eftersom JESUS är ”sann Gud av sann Gud”, och eftersom hans Fader inte hyser något tvivel om Sonens sista ord mot döden och till förmån för förlossningen av Adams hus, skulle mänsklighetens historia komma att bli berättelsen om frälsningen av alla jordens folk.
För vi ser ju faktiskt i händelsen med barnet i templet hur Guds Son, klädd i blod och kött från Adam, Josefs far, när han träder in i vår historia, Guds Son steg ned från himlen, driven av den Helige Andens iver, och i sin egenskap av kungarnas Kung och herrarnas Herre kom han för att erövra jorden med Davids vapen och, genom att fördriva sin krones fiende, Satan och hans upproriska änglar, från sitt rike, utvidga himmelrikets medborgarskap till alla folk inom mänskligheten. I denna anda trädde han in i templet i Jerusalem, ty i denna anda steg han ned från himlen.
Händelserna utspelade sig på detta sätt.
Människans fall innebar att Gud, då Han betraktade Sin seger över döden som ett faktum, vidtog nya revolutionära åtgärder för att återupprätta Sitt rike; den första av dessa var nödvändigheten av att Hans Son skulle se fienden till Sin krona, och den andra att Sonen skulle upptäcka Skapelsens Gud i Fadern. Ty skapelsens framtid berodde uteslutande på Sonens svar på kunskapen om den Helige Anden hos Skapelsens Gud.
Således, i enlighet med Uppenbarelseboken, med vilken Gud avslutade sin bok och vars dörr han förseglade så att ingen annan än Kristi arvinge skulle kunna öppna den, tog Fadern Sonen och helgade honom med läran om himmelriket, vilken Sonen, när han väl blivit människa, gjorde känd för oss alla i evangeliet.
Omedelbart sände han honom till oss, och genom att ta kött i jungfruns sköte, vars namn vi alla känner, Maria från Nasaret, gav Gud oss sin Son, till alla släkter på jorden, som den Segrare som, född av Evas dotter, skulle resa sig för att krossa ormens huvud och frälsa alla människor.
När detta var fullbordat, inkarnationen, som skett genom den Helige Andens verk och nåd, ty ”Sonen är Gud, och den Helige Ande är Gud”, satte sig den Evige Fadern på sin tron och kallade till sig alla sina barn ”som inte tillhör denna skapelse” och förordnade att alla furstar i hans rike skulle lägga sina kronor vid hans fötter.
Men Satan och hans allierade i Ormens axel vägrade.
Eftersom det inte fanns någon plats för Satan i himlen, beordrade Gud hans förvisning och kastade honom ner på jorden, där Satan, medveten om att Yahves dag, dagen för hämnd och vrede, hade grytt, började förfölja jungfrun som skulle föda Frälsaren, ”Fredens Furste, Underbar Rådgivare, Evig Fader, Gud med oss”.
Vi vet redan vad som hände.
Josef från Betlehem, åt vilken Gud hade anförtrott vårdnaden och beskyddet av sin Son, tog modern och barnet och korsade vattnen för att gömma barnet och modern i Alexandria vid Nilen.
Vi vet redan vad som hände när den heliga familjen återvände till Israel. Och varför Barnet, genom att vara olydig mot ”sina föräldrar”, begav sig in i templet för att uppenbara sig som Messias.
Den händelsen förändrade Guds Son för alltid. Jesus upptäckte Kristus, och i Kristus upptäckte Jesus den Gud som existerar före skapelsen.

GRUNDANDET AV GUDSSONENS UNIVERSELLA RIKE

Sonen såg sin fiende, döden. Och han insåg de revolutionära åtgärder som Fadern hade vidtagit för att återupprätta sin skapelse på den oförgängliga, oförstörbara klippan, den Helige Andens lag.
Gud har avskaffat imperiet och grundat ett universellt rike vars eviga krona ges till Honom, Jesus Kristus, Guds enfödde och förstfödde Son.
Precis som hans bröder ”som inte hör till denna skapelse” lade sina kronor vid Guds fötter, var det nu kungarnas kung och herrarnas herres tur att göra detsamma, och som medborgare i Guds rike att böja knä inför Gud Faderns visdom, Herren över det oändliga och evigheten.
Och Sonen gjorde just detta.
Sonen kom in i vår värld som kungarnas Kung och herrarnas Herre i Himmelriket, dog som en vanlig medborgare i sin Faders rike och steg upp till himlen för att sätta sig på den universelle Kungens tron, i vars händer Gud har lagt hela sin skapelse. Därför sade Gud: ”Jag har förhärligat honom och skall åter förhärliga honom.”
I själva verket gäller att alla folk, alla medborgare i Guds rike, är skyldiga att lyda enbart och uteslutande kungen, Jesus Kristus; varje beslut som strider mot denna lydnad mot kungens lag – lagen om fred och liv – är förräderi mot Guds krona, och dess straff är uteslutning ur skapelsens liv.
Med den eviga universella kronan ärvde Sonen alla de naturliga egenskaper som tillkommer den som sitter på Guds tron: Allmakt och visdom att uppträda som universell domare, inför vars spira alla folk i skapelsen svarar, både de som existerar och de som kommer att existera, vilket i denna härlighet inbegriper makten att universellt förlåta mänskligheten – källan till hoppet om universell frälsning.
Men denna första revolutionära åtgärd, avskaffandet av imperiet och dess förvandling till ett evigt universellt rike!, ledde Kristus Jesus till korset och gjorde den mänskliga lagen till en spegel i vilken hans lydnad mot himmelens lag återspeglas, så förde Gud genom sin uppståndelse en prästlig församling till sitt rike, den heliga moderkyrkan, vars religion är den Helige Ande som blivit människa: Kristus.
I Kristus fick den Helige Anden, som är i Fadern och i Sonen, en synlig kropp, så att Guds paradis, efter att ha skapats i elden av kunskapen om gott och ont, för alltid skulle vara immun mot lögn och synd.
Universell kung; allsmäktig domare; universell påve, som lever i Gud, ty i honom är Gud – Jesus Kristus närmar sig Fadern, klädd för att helga alla kyrkor genom att göra dem alla till sin kropp.
Ty i sanning förenas i Herren Jesus alla kyrkor från alla folk i skapelsen i en enda religion. Så att, precis som Guds barn har fått del i den universella jurisdiktionen över hela riket – när det gäller politik och försvar –, så ska även kroppen av Herrens Jesu tjänare förvärva universell jurisdiktion när det gäller religionen över alla kyrkor i den Helige Andens rike, som lever i Fadern och i Sonen. ”Så länge har jag varit hos er, och ändå har ni inte sett mig.”
Revolutionära åtgärder som i själva verket innebar en fortsättning på mänsklighetens tragedi; men som, med tanke på Guds nödvändighet att återupprätta sin skapelse när hans ögon väl öppnats för döden, gjorde detta oundvikligt.
Det var i sanning nödvändigt att hela skapelsen med egna ögon skulle se det slut som kunskapen om gott och ont leder hela världen mot, en värld grundad på: lagen om krig mellan nationerna och hatet mellan bröderna på grund av språkfrågor.
Men inte bara himlens barn, utan även Guds barn på jorden måste se döden ansikte mot ansikte, så att vi, genom att ta vår tillflykt till Kungens lag, låter Gud genom tron fastställa att det inte är nödvändigt att uppleva det som vi genom tron vet skulle hända om vi levde utan tron
KRISTUS TIDSRÄKNINGENS FÖRSTA ÅRTUSENDE

För att Döden skulle kunna ses av Guds barn i himlen beordrade Gud, efter att hans Son upphöjts till den universelle kungens tron, att Djävulen, Satan, den uråldriga ormen, skulle kedjas fast och avlägsnas från jorden under Kristus tidsräknings första årtusende; och för att påskynda syndens fullbordan beordrade Gud att Djävulen i början av det andra årtusendet av vår tideräkning skulle befrias från sitt fängelse och släppas fri på jorden.
Gud behövde också att hans barn, såväl i himlen som på jorden, med egna ögon skulle se att Satans hat mot den Helige Ande är evigt. Ty barmhärtig är Gud, i sin egenskap av Skapare och Fader, när det gäller att omfamna dem som, efter att ha förvillat sig, ber om förlåtelse för sina dåraktiga handlingar.
Knappt hade Djävulen befriats från sitt fängelse år 1000, förrän han ägnade sig åt att förgöra sin fiende.
Att bryta kyrkornas enhet var en ondskefull nödvändighet för att genom att splittra nationerna leda dem in i världskrig som skulle öppna dörren för mänsklighetens undergång. Gud hade redan profeterat detta: den Onde skulle så splittringens ogräs bland kyrkorna.
Först förvisad från himlen och sedan från jorden under tusen år, började denna onda sådd efter år 1000.

SKILJAKTIGHETEN I ÖSTERN

Det hat som grott under tusen års fångenskap fann i en pervers man, Miguel Celulario, sitt trognaste redskap.
Döden hade berett marken där dess ondskefulle furste skulle så sitt förbannade ogräs. Å ena sidan har vi på 900-talet den vatikanska pornokratin, och å andra sidan det antikristna villfarandet som den ortodoxa kyrkan hade fallit i genom att förneka nödvändigheten av Sonen för att närma sig Fadern. Ett förnekande som innebär ett förnekande av Sonens gudomlighet, ett förnekande som Satan själv hävdade före skapelsen av våra himlar och vår jord, och som utlöste krigen i himlen. Eftersom den Helige Ande är Gud och Sonen är Gud, är förnekandet av att den Helige Ande utgjuts över kyrkorna på grund av vem som är deras huvud, Herren Jesus, ett öppet uppror mot Faderns och Sonens gudomlighet. Ett förnekande som ledde till den bysantinska ortodoxa kyrkans undergång, en undergång som drabbade dess efterföljare, den ryska ortodoxa kyrkan, och en förstörelse som den grekisk-ortodoxa kyrkan närmar sig om den fortsätter att vara splittrad. Om detta förnekande fortsätter kommer Gud att resa sig mot de ortodoxa kyrkorna av bysantinskt ursprung för att bryta av dem från kyrkornas träd och kasta dem i den eld som är beredd för Djävulen och hans upproriska änglar.
Men Bysans undergång låg redan i luften från den dag då den bysantinska ortodoxa kyrkan, i strid med Guds påbud, som beordrade alla kyrkor att skilja sig från det romerska riket, den bysantinska ortodoxa kyrkan gav sig till kejsaren av Konstantinopel som tjänarinna och garant för hans imperium. Av kärlek till henne försökte den bysantinska kyrkan tvinga Gud att upphäva sitt dekret mot det östromerska riket.
I själva verket var denna fälla den fälla i vilken Djävulen ville fånga Gud genom att dra Adam till fallet. En fälla som Gud inte föll i, men genom att hålla fast vid den ledde den bysantinska ortodoxa kyrkan det medeltida grekiska folket till undergång.
INVESTITURSTRIDEN

När Djävulen rörde sig västerut, alltid i strävan att leda århundradena mot en absolut universell konfrontation, i vars apokalyptiska eldar allt liv på jorden skulle försvinna, fann han i det tyska folket en ivrig tjänare.
Ett barbariskt folk redan från vaggan; en fiende till civilisationen redan från början, begick det tyska folket den fruktansvärda synden att vilja göra den katolska kyrkan, Herrens Jesu brud, till sin kejsares kejserliga sköka, och skrev därmed in sitt misslyckande i den händelse som kallas investiturstriden.
REFORMATIONEN

Knappt besegrat av Gregorius VII, ett mordiskt folk redan från sin ungdom, reste sig Tyskland mot Italien för att föra helvetets eld ända fram till dörren till Kristi hus på jorden. En helveteseld som Djävulen odlade inom murarna i palatsen hos vissa furstar som, oförmögna att tolerera någon annan religion eller lag än krigets järn och eld, överlämnade sig till Satan med kropp och själ och avlade den där djävulska missbildningen vid namn Martin Luther, eftersom Tyskland inte kunde göra Kristi brud till sin kejserliga sköka, reste sig mot den Helige Ande för att förstöra hans verk och leda alla europeiska kristna nationer in i sitt första europeiska världskrig, det så kallade trettioåriga kriget.
Men om Tyskland överlämnade sig åt helvetet, gjorde Schweiz inte mindre än så genom att frambringa den där djävulens tjänare vid namn Calvin, som, klädd i visdom, anklagade Gud Fadern för att ha bestämt fallet och valt en av sina söner, Satan, för att genom att gömma sig bakom sina kläder dölja sin allsmäktiga och eviga hand.
I fortsättningen av sitt verk att förstöra Kristi verk, födde Djävulen sin Antikrist, denne Henrik VIII av England, som, genom att utropa sig till kyrkans överhuvud, utnämnde sig själv till Gud över de brittiska öarna.
Hånljudet ekade med helvetiska toner när det brittiska monstret visade sina två huvuden, ett manligt och ett kvinnligt.
Genom att halshugga den engelska kyrkan, vars huvud var Kristus Jesus, alla kyrkors Huvud, och som genom sin gudomlighet är Gud, och i vilken alla i sin gudomlighet förvärvar den helighet som tillkommer Gud, överlämnade Djävulen till sin monstruösa skapelse imperiet, varigenom splittringen mellan de kristna nationerna blev fullständig.

DET SPANSKA IMPERIETS FÖDELSE

Döden, som en gång stod bakom syndafallet, och därefter förföljelsen av de kristna samt kristendomens förstörelse genom barbarerna – precis som den beredde marken så att dess furste, när han lämnade sitt fängelse, skulle finna bördig jord där hans ogräs kunde bära frukt, satte han in alla sina krafter på jorden för att, genom att utnyttja splittringen mellan kyrkorna, angripa det kristna Europa, Guds rike i världen. Dödens arméer stod redan redo att invadera kristenheten, när de befann sig vid Wiens portar, väckte Gud sin segeranda hos det trofastaste folket som kyrkan någonsin haft, spanjorerna.
Liksom en ofarlig bonde som ingen räknar med, men som ändå avancerar tills han når sitt mål, klädde Gud spanjorerna i sin styrka, och eftersom de var födda för att besegra döden gång på gång, ställde Herren Gud alla Amerikas rikedomar till deras tjänst, med vilka de ställde sig emot dödens arméer, till priset av att förlora sina bästa män och rikedomar som, om de hade lämnats kvar i statskassan, skulle ha gjort Spanien till jordens mäktigaste nation under många århundraden.
När döden besegrats i den striden kastade sig djävulens tjänare mot den nation som Herren, Abrahams Gud, hade utvalt , för att sluka varandra i det europeiska trettioåriga världskriget. Sådan var den tacksamhet som det spanska folket mottog från de folk som det räddade från den förödelse och ödeläggelse som Dödens arméer skulle ha spridit över Tyskland, Österrike och Frankrike om Spanien hade vänt Europa ryggen.

GOG OCH MAGOG

När enheten mellan de kristna nationerna upplöstes och hatet mellan dem odlades med den makt som Satan ärvt från Döden, stod vägen fri mot världskrigen, mot striden mellan Gog och Magog. När det spanska imperiet upplöstes och den katolska kyrkans läromässiga auktoritet förlorades och den övergavs åt sitt öde, riktade Djävulen sin blick mot de två folken där hans splittring hade funnit grogrund: det ryska folket och det tyska folket. Oförmögna att inse det misstag de begick när de reste sig mot Kristi brud, och i strid om världsherraväldet, gjorde Gog och Magog 1900-talet till sitt slagfält.

2000-TALET,
DAGEN FÖR GUDENS BARNENS FRIHETS ÄRA

Och ändå hade Gud bestämt att Djävulens tid på jorden skulle vara i tusen år. När dessa år hade gått, i enlighet med Abrahams och Saras förebild, skulle Kungen avla avkomma med sin hustru, och med denna avkomma skulle den dag födas som den Helige Ande förkunnat: dagen för Guds barns frihets härlighet: dagen för den världsomfattande intellektuella revolutionen! Ty då Gud hade förordnat att Djävulen skulle förvisas från jorden och sagt:
”Må ingen plats finnas för Satan på jorden ”, måste dekretet om avskaffandet av alla kronor, vilket även gällde himlen, höras.
Och när den nya dagen väl var född, sade Anden så till Guds barn:
”Låt alla jordens kungar lägga sina kronor vid fötterna av himmelens kungs tron; den nation som inte lyder skall förstöras som ett kärl som slås med en järnstav.”
Och till kyrkorna säger den som har visdomens ande:
”Du skall upphäva alla exkommunikationsdekret mot kyrkorna, så att alla må närma sig din Herre och återvända till din Guds hus. Natten är förbi. Din Herres barmhärtighet lever i din Guds förenande vilja, så att i Andens enhet må det gudomliga sanningens ljus stråla över alla nationer på jorden, så att de tillsammans må vandra mot mötet med Människosonen och så att tro må finnas på jorden.” I Jesu Kristi namn, Guds enfödde Son, den evige universelle Kungen, Herre och prästliga överhuvud för alla kyrkor bland de folk som finns och kommer att finnas. Må hans lag styra jorden såsom den gör i himlen.

UNIVERSELL EPILOG

JAG ÄR GUD, JAG ÄR DEN ENDA SOM HAR SKAPATS, OCH EFTER MIG KOMMER DET INTE ATT FINNAS NÅGON ANNAN, säger Gud.

Behovet av Guds tystnad efter hans Sons uppståndelse angående orsaken till hans återkomst till sin värld bestämdes av karaktären hos den slutliga striden mellan Gud och Döden om skapelsemodellen, som bland Guds barn mötte en . Denna oförsonlighet beseglades med Jesu Kristi och hans apostlars blod. Den del av Guds barn som leddes av den Uråldrige Ormen, Huvudet på Drakens Axel, som med sitt krigs helvete ödelade Guds paradis innan vårt universum och vår värld skapades, vars namn var Satan, den Guds son som vi i Jobs bok ser närma sig Gud Fadern och i evangeliet fresta Gud Sonen, ville påtvinga kosmos skapare en modell för ett universellt imperium styrt av ett hus av gudar som, eftersom de var söner till gudarnas Gud, borde stå bortom gott och ont.

Gud Faderns och Gud Sonens svar på en sådan avvikelse i samhällsmodellen: mot denna härskares skyddsväg, vars immunitet skulle göra att hans frihet att leva i brott och göra inbördeskrig till sin legitima rättighet skulle förvandla paradiset till ett helvete, var att höja lagen till samma nivå som Guds natur, så att den som reste sig mot lagen skulle förklara krig mot Skaparen av kosmos.

Men rädslan för att ställa sig emot den Allsmäktige Herren Gud, universums Skapare, hindrade inte den generationen av Guds barn från att utveckla ett sådant avvikande tänkande, ett tänkande som var avskyvärt i YAVÉs ögon, gudarnas Gud.

I sin list lyckades ormen som bodde i Satan övertyga sina upproriska bröder om att nyckeln till segern låg i att fresta Guds Son med frukten av kunskapen om gott och ont, och genom att på detta sätt locka kungen av Guds rike över till sin sida, skulle Gud Fadern, som en följd av en politik av fullbordade fakta, tvingas ge sin välsignelse till reformen av sitt rikes konstitution och slutligen acceptera sina barns progressiva samhällsmodell.

Guds Sons svar ägde rum här på jorden. Därför säger den Helige Ande att evangeliet förkunnades i himlen. Svaret på frestelsen från ledaren för Guds progressiva barn samlades in av hans lärjungar och nedtecknades för evigheten.

Immunitetslagen för härskare, vare sig de är Guds bröder eller söner, är den lag som vi alla, skapelsens medborgare, styrs av. Såväl i himlen som på jorden.

Idag och imorgon och i evighet är den som gör brottet till sitt sätt att leva och lögnen till sitt politiska stridsvapen – vare sig han är kejsare, kung eller president, biskop, domare, militär, forskare, vem det än må vara, varhelst han än utför sitt arbete i samhället, är skyldig till rättegång. Inför lagen finns varken son eller tjänare; den som trampar på lagen står till svars inför rättvisan i enlighet med brottets allvar. Det finns ingen åberopning av Gud mot domaren; statsintresset gäller inte inför Guds domstol.

Evighetens evangelium, som förkunnats här på jorden, beseglades med blodet från den som, trots att han var Guds Son, ställdes inför lagen i det land där han föddes, enligt vilken lag – skriven av Mose – förstörelsen av templet i Jerusalem skulle bestraffas med korset. Trots att han var den Allsmäktige Sonen, den som med sitt Ord skapade stjärnorna för att skilja ljuset från mörkret, böjde Jesus sina knän inför sin Faders visdom, som har grundat rättvisan inte på skräck för sin makt utan på kärleken till fred mellan alla folk i skapelsen, upprätthållen och närd av lagens oförgänglighet.

Behovet av att lyssna, enligt Gärningarna, Guds Sons svar på Guds Faders svar på den styrelseform genom vilken den där Ormen vågade försvara sin sanning till priset av att sätta jorden i brand med krigets helvetiska eld, uppstod. Men som en följd av detta trädde ett nytt behov in på den historiska scenen. Varför avskyr Gud med en så oändlig kraft kunskapen om gott och ont? … Så oändlig att han dömde den generationen av upproriska barn till evig förvisning från sin skapelse, de som i sin maktlystnad till och med vågade utmana själva Skaparen av universum och världar till krig.

Endast genom att i egen ögonblick betrakta effekten av dödslagen på en värld underkastad kunskapen om gott och ont, skulle hans barn kunna förstå denna känsla av avsky som bor i Skaparen av det odödliga livet. En jord utsatt för dessa konsekvenser, vars slutliga öde är en välförtjänt självförstörelse efter tusentals år av iscensättande av de mest avskyvärda fasor man kan tänka sig, produkter av en universell, paranoid och självmordsbenägen schizofreni – en upplevelse som Gud har genomlevt i evigheten fler gånger än en människa kan uttrycka i siffror; endast genom att bevittna denna universella, paranoida och självmordsbenägna schizofreni skulle era barn, i evighet, kunna förstå naturen hos den oändliga kraften i denna känsla som bor i Gud, på vars oförstörbara klippa hans rättvisas kropp reser sig, beundransvärd för dem som älskar sanningen och freden, en avskyvärd lag för dem som i sin för lögnen och korruptionen sin existentiella passion.

Varför befria Djävulen, när han redan en gång dömts till evig förvisning från kosmos?

Två heliga skäl att tillbe vår Skapare.

Den första, så att vi, hans barn, kan se att domen mot den onda generationen av Guds barn är rättvis, god och helig. Tusen år i fängelse mjukade inte upp deras hjärtan, inte blottlade deras tankar inför den galenskapens spegel som drev dem att förklara krig mot Gud, skaparen av universum och världar. Istället för att falla på knä och be om barmhärtighet fördjupade de sin ondska genom att göra förstörelsen av den katolska kyrkan till den hämnd som, eftersom den smakade av seger, de skulle ta med sig till helvetet.

Vi har redan sett de krig som utlösts mot vår heliga moder, den katolska kyrkan, i vars inre vi levde, på samma sätt som Kristus i Sara, Abrahams hustru, och i vilka han, genom att förstöra vår Moder, skulle förstöra avkomman till sin make, sin fiende, vår Fader som är i himlen.

Den Allsmäktige Herren över kosmos och det odödliga livet visste att, likt den där Luther som valde att sätta världen i brand hellre än att avsäga sig sin brodermordiska sanning, hade den dolda guden i Refirma redan inför himlen förklarat sin ”alea jacta”, ville Skaparen av mänskligheten, för vilken han hyser en oerhört kärleksfull iver, att genom Satans mordiska vansinne skulle historiens rörelse mot slutet av sin väg påskyndas, och att genom denna mordiska galenskap skulle århundradena förkortas, och den som skulle föda en ny generation av Guds barn, födda ur Kristi gudomliga inre, skulle strömma ut vid slutet av det andra årtusendet, till ära för sin Brudgum, sin Herre och sina barns Kung, och därmed förkroppsliga Ordet från den Evige Fadern: ”Han skall kallas Underbar Rådgivare, Fredsfurste, Evig Fader”. Detta är den avkomma som den Helige Ande profeterade om när han sade: ”Hela skapelsen väntar på att Guds barns frihets härlighet ska uppenbaras”, om oss, himmelens kungs hus. Eller uppenbaras inte Skaparens härlighet i hans skapelse? Är det inte genom sin skapelse som Skaparen förhärligas?

Vi är varelser av hans Väsende; hans Svar är vårt svar. Vi behöver inte se vår världs undergång i elden av ett världsomspännande inbördeskrig för att känna denna avskyvärda känsla gentemot frukten från Fördärvets träd, vars kraft lever i vår Skapare, och som vi har ärvt genom Anden från Den som har avlat oss för att förhärliga honom inför jordens nationer.

Därför säger jag er i min Faders namn, himlens Konung, till alla ni som en gång var kristna: Bekännelsen gäller endast den kristne som är född i den katolska kyrkan; den som döpts av den katolska kyrkan behöver inte döpas på nytt, Kristi kraft i hans präst räcker för att utplåna synden att ha avfallit från Herren och det eviga livet.

De som föddes medan deras föräldrar var exkommunicerade genom dopet i den katolska kyrkan befrias från den exkommunikation som vilar över deras föräldrar. Utan detta dop förblir alla som föddes utanför den katolska kyrkan utanför Herrens lag om det eviga livet. Genom dopet av Herren i den heliga moderkyrkan, den katolska kyrkan, renas varje människa från sina synder och förseelser som begåtts före dopet, och genom Guds Sons nåd och ära övergår vi alla, i hopp om att hålla oss på den rätta vägen, från denna värld till hans värld utan att dömas. Detta är Guds Faders verk, som älskade världen så mycket att han gav oss sin Son, och som fortfarande älskar världen så mycket att han har förordnat att den som sökte vår död ska förvisas från vår värld som ett värdelöst missfall, redan när vi befann oss i vår moders livmoder.

Gud har inte gett oss livet för att vi ska krossas, utan för att vi ska besegra alla våra fiender och njuta av vår Kungs och Faders seger över döden.

Det kommer inte att bli något världskrig.

Vi behöver inte se för att tro. Det räcker med den Ande som bor i oss för att tro att utan vår Skapare skulle vi alla vara dödens byte, ännu en värld som biter i stoftet, likt så många andra som Gud såg födas och reduceras till aska av elden från de passionernas krig som makt och rikedomar föder hos de levande.

Hur ska Skaparen förhärligas i förstörelsen av sin skapelse? Är inte Skaparen förhärligad i sin skapelses storslagenhet och storhet? Och var ligger skapelsens härlighet om inte i sin Skapares storhet och storslagenhet?

Hur kan man tro att Gud har ordnat denna värld för sin härlighet när allt som denna värld visar upp inför våra ögon är elände, förödelse och ödeläggelse!

Visst, den galne berömmer sig av sin galenskap, den onde av sin ondska, lögnaren av sin lögn, brottslingen av sitt brott, men Gud – vad har han med människan att göra! Ligger hans härlighet kanske i att krossa myror? Ligger hans rikedom i guld? Grunderar hans styrka på atomvapen? Är Gud kanske en barbar som dricker ur koppar gjorda av fiendens skallar? Hur skulle Gud kunna förhärliga sig genom att torka lera? Vilken ära kan existensen av en varelse stor som en atom tillföra den som har skapat otaliga galaxer? Hur kan den som begravde ett kosmos för att skapa ett nytt, där livet föds för att bli odödligt, finna behag i sina varelsers död!

Vad kommer stenen som huggits ur bergen att säga till skulptören? Kommer duken att ställa frågor till målaren? Klagar pianot över den musik som händerna frambringar? Är inte Gud Skaparen par excellence, alla skapares fader? Hårar Skaparen nöje i att förstöra sitt verk? Att skapa för att förstöra – var bor den galningen? Är inte kärleken till skapelsen desto större ju större verket är?

I vem kan Gud förhärligas om inte i sin Son, Gud av Gud? Vem kan förhärliga honom om inte just den Sonen? Och ändå, genom det övernaturliga mysteriet om Skaparens kärlek till sin skapelse, föds vi för att vara hans barn, med alla de rättigheter som tillkommer den som har allt i Gud. ”Han skall ta av det som är mitt och förkunna det för er, allt som tillhör Fadern är mitt; därför har jag sagt er att han skall ta av det som är mitt.” Gud är vår himmel, vår gräns, säger hans Son till oss. Varför söka skatter långt borta när vi har den gudomliga visdomens skatt till vårt förfogande? Är denna skatt mindre värd bara för att den ges oss av vår Fader? Är det bättre att sjunka ner i jordens inre när vi har guldet inom räckhåll? För att det tillhör vår Fader – är det då inte vårt?

Gud är svaret. I Honom finns alla livets vetenskaps hemligheter. Vi har varken fred eller hälsa eftersom vi söker i döden efter lagen för att besegra den. Fred och hälsa är ingen affärsverksamhet. Krig och brott är ingen affärsverksamhet. Och ändå är de det för alla som lever under dödens lag.

Döden är den sista fienden. Döden känner inga vänner, inga tjänare och inga barn. Döden är en oskapad kosmisk kraft; när den väl passerar en tröskel har den ett enda syfte: att förvandla allt liv till stoft. Den kan endast besegras och avvärjas genom Guds Ande. Korsfäst och övergiven som död gick han ut som segrare för att visa oss vägen till segern över döden: lydnad mot lagen.

Ät aldrig av frukten från kunskapen om gott och ont. I Ordet finns människans liv, inte i vapen eller våld.

Ingen är ofelbar, vi gör alla misstag, vi behöver varandra för att lösa problem som berör oss alla. Som en konstnär sa: ingen kan ha rätt hela tiden, och ingen kan ha fel hela tiden.

Ödmjukhet är den vise människans grundprincip.

Värdighet bygger inte på förakt för våra medmänniskor.

Den som älskar rikedomens makt framför allt annat kommer att falla i fattigdom, och fängelset kommer att bli hans hem.

Vetenskapen har till sin natur och sitt syfte att tjäna alla folk; i detta liknar den prästen, som arbetar för andra.

Är det inte bland våra medmänniskor som lyckan uppnås? Vem bättre än Skaparen av alla vetenskaper som styr universum kan den som älskar vetenskapen finna sin lycka hos?

Varje tankegång och forskning som leder till förstörelse av varelsen och livet på jorden måste huggas bort från vetenskapens träd; de som leder till livets tillväxt måste befrias från alla egenintressen och odlas av samhällena i nationernas tjänst.

Myten om att 100 % av den enskilda hjärnan utnyttjas bygger på okunnighet; kraften i 100 % ligger i enigheten mellan alla intelligenser inom mänskligheten, som bildar ett enda universellt neuronnätverk, öppet för vår Skapares allvetande, i vilken den universella intelligensens tillväxt har sin framtid i evigheten.

”Jag är Gud . .. jag har blivit skapad och efter mig kommer det inte att finnas någon annan”, säger Gud. Den process för skapandet av Skaparens Ande som Gud Fadern genomgick kommer inte hans Son att genomgå. Den demoniska kalvinistiska påståendet att Gud Fadern skulle ha skapat denna värld precis så som vi har upplevt den är en förnekelse av detta uttalande, på grund av vilket Gud Sonen inte behöver återvända till icke-skapelsen för att själv lära sig alla vetenskaper om skapandet av världar och universum.

Gud Fadern visar Gud Sonen allt han gör, och Sonen handlar enligt vad han ser Fadern göra. Dessutom kommer Gud Fadern att visa honom större verk än dessa himlar och denna jord, så att vi kan förundras.

Inbjudan till det största skådespelet som en varelse kan bevittna live, Gud mitt i skapelseakten av universum och världar, har inte viskats i våra öron som om man gav löften till svin, en typisk handling hos 1900-talets politiker. Det är Ordet i egen person, Guds Son, som förkunnade för oss att istället för att stänga ute sina barn och sitt hus från deltagandet i sitt skapelseverk, så snart dödens port stängts, håller Gud skapelsens port öppen.

Låt oss inte glömma att den skapande revolutionen som inledde skapelsen av vårt universum och vår värld hade sitt ursprung i ett svar på den press som Guds barn kände när de var instängda i paradiset under skapelsens dagar: en version av paradiset som mer liknade en djurpark än ett öppet rike för livet avgjorde att vår värld, med skapandet av människan, blev det första av folken vars historia har haft Guds barn från andra världar som åskådare.

Tragedin i vår värld kunde ha fått Gud att vägra att hålla dörren öppen för att undvika en ny brottslig explosion en dag i framtiden.

Alternativet var varken att gå tillbaka eller att förbli fryst i tiden, utan att gå framåt. Eftersom han skapade människan i sin ande av intelligens, och trots allt föll inför erfarenheten av ett sinne van vid ondska och lögn, har Gud Fadern i sin visdom skapat en ny gudomlig varelse, en levande avbild och likhet av sin Son Jesus, i vilken Skaparens Helige Ande lever i fullkomlighet av gränslös kraft för den fred och hälsa som uppenbarades i Jesus Kristus. Smidd i helvetets eldar, som Döden och dess barn släppt lös mot vår värld, förblir denna gudomliga kropp bland folken och fyller Guds frånvaro med sin närvaro, och är med hela sitt hjärta och hela sin själ kristallklart vatten inför deras ögon, precis som alla varelsers tankar och hjärtan är i sin Skapares ögon.

Så uppfylls det som står skrivet: Tre personer, en enda sann Gud.

Var finns rädslan för döden? Var finns fruktan för personligheten hos ett allsmäktigt väsen som idag kan vara godare än bröd och imorgon ondare än gift?

”JAG ÄR DEN JAG ÄR” öppnade sitt bröst på korset. ”Han är den som var, den som är”, det fanns inte en Gud före korset och en annan efter uppståndelsen. Den som steg upp på korset är samma Jesus som blickar ned på oss från himlen.

Ja, något förändrades; den som kom i Herrens namn var kungarnas kung och herrarnas herre i sin Faders rike. Den som återvände till Guds hus trädde in där som den ende, evige, universelle kungen.

”Till den som sitter på tronen och till Lammet, välsignelsen, ära, härlighet och makt i evigheters evigheter”, ropade himlen i tillbedjan av Fadern och Sonen.

”All ära, all makt till Guds Son”, ropar vi på jorden i tillbedjan av den som för vår skull besegrade den som vi utan Honom inte hade kunnat besegra. Vi har ingen annan kung än Guds Son, vi har ingen annan Herre än Guds Son; i Honom har vi vår Gud och Fader, som vi tillber med den tillbedjan som tillkommer YAHWEH GUD, kosmos skapare, evighetens Gud och oändlighetens Herre, den skapande Armen från vilken galaxerna hämtar sin näring och genom vilken det nya kosmos expanderar i evighet över avgrunden som är höljd av mörker.

Och tillsammans med den Helige Ande säger vi: ”Vart skall vi gå, om Du har det eviga livets ord, Herre och Gud...

Fader vår, som är i himmelen

Helgat varde Ditt namn,

Komme Ditt rike,

Ske Din vilja, såväl på jorden som i himmelen.

Förlåt oss våra synder, såsom vi förlåter dem som syndar mot oss,

befria oss från allt ont

och låt oss inte falla i frestelsen.

Amen...

 

 

Redigerat av Raúl Palma Gallardo

DEN GUDOMLIGA HISTORIEN OM JESUS KRISTUS

ww.cristoraul.org

”EL VENCEDOR EDICIONES”